Jag minns att det var förra våren i maj. Jag var fortfarande arbetslös och jag skulle hämta min yngsta dottern som då gick i nollan. Strax efter trafikljuset vid rondellbygget (som nu är färdigt) gick jag mot korvkiosken och jag gick fram emot väggen för att titta på den meny som satt fast där. Vara lat och stanna till där och beställa färdig mat till mig och henne plus till vår andra tjej som skulle ta skolbussen hem.
Nej jag gav upp dessa tankar och när jag fortsatte bort mot skolgården öppnades plötsligt en bildörr och ur klev det en stor hund som började att stirra på mig likt ”En sen kväll med Luuk” om ni minns den där han avslutade varje program genom att stirra på sina gäster i ögonen tills någon gav sig. Jag glodde lika intensivt mot denna vackra Golden retriever och han van vadet när han vek sitt stora huvud lite mot vänster och gav en sådan där söt och vädjande blick som bara hundar kan göra för han blev säkert överraskad över mitt agerande.
När jag gått förbi i en väldigt försiktig och långsam takt tittade jag efter någon minut bakåt bort mot hunden och hans blick var fortfarande riktad mot mig, en blick jag inte kunde släppa. Fem minuter senare när jag hade hämtat dottern var jag tvungen att gå samma väg tillbaka över parkeringen för att se om hunden var kvar, men tyvärr hade han och hans matte försvunnit.
Idag när jag går där över denna parkering tänker jag fortfarande på detta möte med världens vackraset Golden retriever och hans ljuvliga och varma blick.